Jag uppmanar mina (uppskattningsvis) fyra bloggbesökare att se den politiska plädering nedan och påverkas av dess budskap.
Jag blir inspirerad av Magnus Betnér. Han är fri i tanken. Han tar inte hänsyn till politisk korrekthet. Jag gillar den känslan av frihet. Därför låter jag nu mina tankar gå fritt apropå två citat som yppades i min närhet under sommaren.
"Varför finns det olika partier egentligen? Allt handlar väl ändå om sunt förnuft."
När jag hörde detta sägas fick jag genast två motfrågor i mitt huvud. Är det möjligt för två personer som båda använder sunt förnuft att komma fram till olika slutsatser? Är det sunda förnuftet en bra vägledning för beslut?
Kan det sunda förnuftet ge upphov till olika uppfattning? Ja, absolut! Det som jag ser som självklart och sunt förnuft är helt och hållet beroende av mitt perspektiv. Som människa har jag haft fel många gånger. Jag har missförstått och feltolkat, även saker jag varit övertygad om.
Är sunt förnuft en bra vägledning? Att väldigt många människor skulle ha helt fel om samma sak är fullt möjligt, och säkerligen inte ovanligt. Därför kan inte sunt förnuft refereras till som det enda argumentet i en diskussion. Tvärt om. Om ett beslut är på väg att fattas på pur sunt förnuft borde det ringa en varningsklocka som uppmanar till ett seriöst ifrågasättande. De bästa beslutsfattarna är de som vågar gå emot sin förutbestämda åsikt och i tanken pröva andra perspektiv, som grundligt försöker sätta sig in i frågan och ta del av undersökningar innan de fattar sitt beslut. Att i ett senare skede våga ompröva sitt beslut i ljuset av nya argument och nya undersökningsresultat är precis lika viktigt.
"Det finns ju ingen anledning, så självklart skall det inte vara tillåtet att få ge tjejnamn till killar."
Detta yppades i en diskussion om namnlagsstiftningen. Själv skulle jag inte ge min son ett vedertaget kvinnonamn eller ett mansnamn till min dotter. Jag vet hur starka påtryckningar det finns om vad som är korrekt. Även om jag gärna går emot dessa sociala konventioner om jag vill det så ser jag ingen anledning till det i detta fall.
Om det skulle finnas en nybliven förälder som till motsats till mig tycker att ett specifikt kvinnonamn skulle vara helt perfekt för sin son, kan vi som samhälle då neka föräldern att ge barnet ett sådant namn med argumentet: det finns ingen anledning till det?
Ur mitt perspektiv finns ingen anledning. Men ur förälderns - som vill ge sin son ett kvinnonamn - finns det en anledning, nämligen att föräldern vill det.
Det är en stor och viktig utmaning att respektera att andra människor kan - och gör - andra bedömningar än vi själva. I Europa dör flera barn varje år i olyckor med ballonger. Skulle man inte alls se tjusningen med ballonger vore det kanske självklart att fatta beslutet att nu är det dags att förbjuda ballonger - vi räddar ju liv! Och inte bara liv, utan småbarns liv!
Frågan är vem som skall göra denna riskbedömning? I de flesta fall gör föräldrarna denna bedömning. Men vissa saker kanske är så riskabla att vi som samhälle bör förbjuda föräldrar att någonsin ta risken. Är ballonger så riskabla att de bör förbjudas? Är ett vedertaget kvinnonamn på en pojke så riskabelt att det bör förbjudas?
Även om mitt sunda förnuft - eller snarare min erfarenhet av vad som är vanligt - säger att söner inte ges namn som av vårt samhälle klassats som kvinnonamn, så är det i sig inte ensamt skäl nog att sätta upp regler för vilka namn som föräldrar får och inte får ge sina barn. Det måste i så fall finnas andra argument bakom dessa lagar.
Moraliserande förmynderi är mänskligt, frestande och enkelt att sjunga med i. Att gå emot sitt sunda förnuft och i ödmjukhet låta insikten sjunka in att ens egna perspektiv är just ens egna perspektiv är svårare, men alltid att föredra om ambitionen är fred och hållbar personlig och samhällelig utveckling.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Design: Fredrik
Men vad nu. Jag hade ju skrivit en lång kommentar där jag höll med dig på lite olika sätt och vis men den är borta. Okej, du får nöja dig med att veta att jag håller med, sunt förnuft är en usel vägledning eftersom det inte är objektivt på något sätt.
SvaraRaderaHej Fredrik,
SvaraRaderaNu har du fem bloggbesökare. Grattis!!!
Kunde inte se videon men tänkte skriva nåt i alla fall.
Men vad är sunt förnuft? Det kan vara svårt att definiera. Ett förnuft som är sunt och välfungerade? Hjälp mig mig!!! Jag skulle vilja påstå att det är nödvändigt - att lita på ett sunt förnuft, om man har ett, när man skall fatta beslut. (Kanske alla som har ett sunt förnuft vet att vår förmåga att förstå och erfara saker förändras med tid och erfarenheter?). Däremot skulle jag betvivla att den person som påstår att den handlar efter sunt förnuft utan att kunna styrka sin sak med "sunda förnuftiga argument" behöver se över sin förmåga till att användandet av sitt sunda förnuft, i den specifika situationen, utan istället använder instinkt. Att kunna reagera på instinkt är viktigt och livsavgörande. Lägg märke till "reagera" på sina instinkter att fatta beslut eller att välja innebär dock att det innan en handling utfördes, eller inte utfördes förekom någon form av reflekterande och jämförande verksamhet inom en människa. Denna verksamhet kan vi inte alltid följa hos andra och deras rationalitet är för oss inte greppbar. Samtidigt har de flesta människor inte mycket mer att sluta sig till än vad de i slutändan kommer att kalla sunt förnuft. Kan vi utesluta att vi när vi använder vårt sunda förnuft inte i något avseende påverkats av vårt inre och subtila känsloliv som är styrt av våra urinstinkter, och våra erfarenheter och sociala prägel??? (Eftersom vår sociala prägel är mycket olika är det självklart att två personer som använder sitt sunda förnuft kan komma fram till två helt olika saker om vad som är det bästa att göra eller om vad som är rätt och fel. Inom vetenskapen fungerar det naturligtvis inte alltid så.)
Att uppnå en mänsklig konsensus om RÄTT och FEL kommer aldrig att bli möjligt genom rationella resonemang som inte bygger på instinkter och känslor eller handlingsmönster präglade av vårt sociokulturella sammanhang. Förnuft och känsla är inte nödvändigtvis enbart varandras motpoler/motsatser utan två nödvändigheter som upprätthåller varandra som begrepp/definitioner.
Ofta frågar jag mig om vi överhuvudtaget borde diskutera rätt och fel som om vi som människor kunde uppnå en konsensus om det eller en universell regel gällande för alla människor i alla samhällen i alla tider. Våra lagar kan upprätthålla vårt samhälle men inte ge oss svaret på frågan vad är rätt och vad är fel bild för enskild individ, nej den påvisar enbart vad som är rätt och fel enligt lagen. Lagens syfte är inte ens att avgöra rätt och fel utan att upprätthålla ett samhälle. Hur det är med religiösa lagar behöver jag tänka lite längre på. ?????
I alla fall det jag ville på något sätt komma fram till var att eftersom förnuft och känsla existerar som begrepp i vårt språk och vi på så vis förutsätter att de existerar som fenomen i vår verklighet och parallellt sida vid sida och båda har sin nödvändiga roll undrar jag om det sunda förnuftet inte är vår enda referensram när det kommer till att fatt beslut men att vårt förnuft när det gäller att fatta beslut aldrig står självständigt utan vår känsla. Så ja, borde inte det sunda förnuftet är en bra vägledning för beslut – finns det någon annan vägledning???
Mvh,
Insnurrad i förvirrade resonemang.
De har tagit ner videoklippet! Vad synd.
SvaraRaderaJag håller med dig om att ingen av dessa aspekter av människan är autonom. Mina känslor samverkar och påverkar mitt omdöme. Mina värderingar påverkar mina känslor. När jag informerar mig själv filtreras informationen genom den jag är.
Det är just därför det är så viktigt att ödmjukt inse att ens egna uppfattningar är just ens egna uppfattningar. Det jag vänder mig emot är att det sunda förnuftet ibland refereras till som något gemensamt människor emellan, med betydelsen att människors olika sunda förnuft skulle vara eniga i vissa frågor. (Underförstått: håller du inte med är det något fel på ditt sunda förnuft, alt. att du saknar det helt och hållet.) Det stämmer uppenbarligen inte, vilket du också håller med mig om i din kommentar.
Vi kanske har olika begreppsdefinition men jag täcker att sunt förnuft är de slutsatser man drar utifrån det man känner till. På så sätt kan jag ge dig rätt i att man aldrig fattar beslut utan det sunda förnuftet.
Uppmaningen jag vill ge handlar om kunskap och förmåga till att se saker ur andra perspektiv. Man kan vara mer eller mindre förmögen att ompröva sin ståndpunkt. Man kan också vara mer eller mindre insatt och kunnig i sin bedömning av vilka konsekvenser ett beslut får. Så det jag menar med att gå emot sitt sunda förnuft kan omformuleras till att försöka inse sin egen begränsning. "Det bara är så att..." eller "Det fattar väl alla att..." räcker inte som argument. Det är det jag menar med att en varningsklocka borde ringa när ett beslut är på väg att fattas på pur sunt förnuft. Det kan översättas till att när du som politiker ska fatta ett beslut ska du först reflektera i frågan bortom din första tanke.
Slutligen ang. rätt och fel. Om samhällets lagar finns för att upprätthålla samhället borde religiösa på samma sätt finnas för att upprätthålla religionen, eller hur?
Du skriver: "Ofta frågar jag mig om vi överhuvudtaget borde diskutera rätt och fel som om vi som människor kunde uppnå en konsensus... " Låt säga att du har rätt att det är omöjligt. Vad gör det för skillnad? Samhället behöver ju ändå sätta ner foten i frågor som exempelvis huruvida det är ok att mörda sin dotter om hon blivit våldtagen därför att det dragit skam över hela familjen.
Att en fråga inte verkar gå att lösa är inte ett argument för att avsluta diskussionen. Tvärt om. Det ökar incitamentet för dialog.
Hej Fredrik,
SvaraRaderaKul att du svarar så snabbt. Det ger mig möjlighet att tänka vidare.
Håller med om att det borde vara ett incitament för en dialog. Jag vill inte att vi skall sluta diskutera rätt och fel utan enbart att vårt syfte med att göra det inte borde vara att uppnå en konsensus om vad som är rätt och fel som alla borde sluta sig till. (Kanske inte formulerade mig så bra.) Jag tror att vi ofta försöker uppnå en konsensus i många frågor där vi egentligen borde jubla över den mångfald som finns och där det kanske är omöjligt eller till och med dumt att uppnå en konsensus.
I så många fall blir frågan om rätt och fel en fråga om skuld. Skuld ser jag som en av de tyngsta mentala bördor vi människor kan bära på oavsett om vi bär andras skuld eller vår egen. Skuld korrigerar en människas inre riktning gentemot sig själv i dess egen utveckling, i viss mån enligt en individs önskan. Men jag vet inte! Skuld är en svår fråga som vi ofta förknippar med rätt och fel men som kanske har mer att göra med det universella mänskliga lidandet, av vilket vår existens är beroende av.
Jag tror att du har delvis rätt när du säger att religiösa lagar finns för att upprätthålla religionen. Men jag grunnar på om det inte kan finnas mer därbakom än enbart detta. Det finns en problematik med detta - religioner överlever enbart (och likaså en stat kan endast upprätthållas) om de förändrar sig med sin omvärld. Religionens lagar och i många fall statens lagar konserverar i stor utsträckning en stat eller religion och strävar emot den naturliga omformningen. Det vill säga idag är lagarna deras starkaste vapen och imorgon deras värsta fiende. Religionen lagar har dessutom inte bara syftet att upprätthålla någonting påtagligt här på jorden just nu utan sysslar också med att upprätthålla en abstrakt verklighet i en tidlös existens.
Mvh,
Undrar vad jag tänker imorgon
Bloggar du också?
SvaraRaderaJag håller med om att skuld ofta är ett socialt och psykologiskt problem. Känslomässigt ser jag frid som motsatsen till skuld. När det jag vill göra, det jag gör och det jag tänker att jag borde göra är ett och samma då känner jag frid. Jag skäms gentemot mig själv när det jag gör strider mot det jag vill göra eller tänker att jag borde göra. I ditt exempel när rätt och fel leder till skuld handlar det om att det man vill göra inte överensstämmer med det man tänker att man borde göra.
Vad menar du med "det universella mänskliga lidandet, av vilket vår existens är beroende av"?
"Religionen [...] sysslar också med att upprätthålla en abstrakt verklighet i en tidlös existens." Ja, detta är vad de själva tror. Men ingen människa vet en endaste liten detalj om hur ett eventuellt efterliv ser ut. Så i praktiken betyder den ambitionen ingenting.